1952 spelades den svenska balettfilmen Eldfågeln in. Huvudpersonerna spelas av premiärdansösen ( tillika producenten Lorens Marmstedts tredje fru) Ellen Rasch och operasångaren Tito Gobbi (baryton som sjöng Torna). Rasch motjé i dansscenerna var den på sin tid välkände dansören och koreografen Björn Holmgren, vars bror var Rune Holmgren, hattkonstnären på modet under många år (Björn och hans bror Rune bodde under många år tillsammans med sin mor i en av villorna i Villastan, Floragatan 2, där nu en hyreskasern i mexitegel står). Eva Henning spelar den elaka Alice Lund. En inte så smickrande roll, men så hade hon precis lämnat filmens regissor, Hasse Ekman, för en annan man.
Filmens handling är inte mycket att hurra för; en banal kärlekhistoria. Bättre är då dansscenerna, framförallt den inledande Möte med en främling och Eldfågeln på slutet, som är mycket vackra, både när det gäller scenografi och kläder. Det är en fullkomlig explosion i färg som inte lämnar betraktaren oberörd. Klarrött och grågrönt är dominerande nyanser.Både Holmgren och Rasch har dessutom utseenden som fängslar betraktaren.
Musiken är naturligtvis inte dum. Särskilt gillade jag de tre stycken som ingick i Möte med Främling som fick mig att tänka på Duke Ellingtons Black, brown and beige. Se filmen, den finns att låna på VHS på Kulturhuset.
På bilden, som är hämtad från Cupido på Drottningholmsteatern i mitten av 50-talet, ser ni Holmgren i mitten och Rasch till höger. Bilen är dock på intet sätt representativ för filmen Eldfågeln där kostymerna är i en helt annan stil.
Nätter i glesbygden kan antingen vara som på bilden, dvs näst in till tropiska där träden avtecknar sig mot den ljusa hilmen, eller så bryter helvetet kös. Det senare hände en natt när himlens skyar öppnade sig; träden kämpade förtvivlat för att hålla sig upprätta och den mörka omgivningen upplystes av kraftiga blixtar. Lika obehagligt som oemotståndligt kraftfullt.
Dagen efter ovädret känndes det som sommaren tagit slut, ty det var mycket kallt och höst i luften. I jordgubbslandet låg en stor björk och på gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och tvätt. Kanske var det dagen efter syndafallet för luften var hög, ren och klar.
I lördags var jag på festival, närmare bestämt på Gravmarksfestivalen! Som en av Sveriges minsta, och mest avlägset belägna sommartillställningar passar jag på att göra lite PR. Naturskönt beläget, inte långt från Bullmark (jo, orten heter så), ligger en liten by med ett generöst byahus och där ordnar Matt-Frans med vänner festival. Den sista vägsträckan är bedårande; vägen slingrar sig fram, det går upp och det går ner, det svänger än hit, än dit - och allt på en ås med utsikt över den kärva västerbottniska naturen med sina tallar och sandjord.
Mina personliga favoriter på festivalen var Cocoanut Grooves romantiska pop, Pelles digitala musikprojekt med den fantastiska rösten och Lovisa Nyström och Annika Norlins Ger du dig. Endast två band var tämligen trista och det var det första och det sista, men vad de hette la jag inte på minnet.
Efter konserterna var det korfilmsfestival och priset som stod på spel var den välkända Guldgraven. Tråkigt nog, glömde GBS och jag att ställa upp med vår egen lilla film om Groggvargen. Det får bli ett annat år.
Tillställningen slutade med efterfest hemma hos Matt-Frans ytterligare ett par kilometer ut på vischan. Bilden ovan föreställer hans underbara garage som också tjänade som konsertlokal. Vad hönsen i lidret intill tyckte om den, förtäljer dock inte historien.
Fler bilder från Gravmarksfestivalen kommer vad det lider på Polaroidsafari. Håll ut!
En hälsning från rivieran utanför Bygdsiljum. Inte alltför långt från Westmans konditori finns denna tjusiga strand med tydlighet visar traktens potential som semesterparadis; sandstrand, tallar och kottar slås om utrymmet vid denna pärla i Västerbotten. GBS och jag hade dock försummat att medta badkläder så det fick räcka med ett fotdopp.
Apropå Westmans så konstaterade jag att påfåglarna fanns kvar på utesrveringen ner mot sjön, men att service och miljö ytterligare chanserat. Annat var det på gubben Westmans tid: gick man inte rak i ryggen fick man sig en tillsägelse. Passa på att smaka på deras glass förresten, om ni har vägarna förbi. Den serveras med vispgrädde och jordgubbar och är inte dum.
Idag var det ingen måtta på solen; som det gassade mest hela dagen och inte ett moln på himlen! Jag började med att åka till besiktningen och det gick då inget vidare. Det visade sig att även bakbromsarna behövde ses över, men det hade inte jag tänkt på så det blev backning (allt annat var dock tiptop). Jag har demonterad bromsarna och väntar nu på att få trummorna svarvade och en ny bromsledning monterad (kanske även bromsbackar), men detta kommer att ske senare i år eller kanske till vintern. Förgasaren skall också få sig en översyn eftersom motorn går en anings ojämt. Men som ett kassaskåp ligger den på vägen, det kan inte förnekas.
På eftermiddagen gick jag över till en granne. Hon hade besök av son med fru och sin bror med tillhörande fruntimmer, som var en festlig dam som tidigare varit jordbrukare, men efter makens död endast ägnat sig åt fårskötsel. Som mest hade hon haft 150 st och det får anses vara rätt mycket att sköta själv för en gammal dam. År 2003 slutade hon helt med djuren. Rolig var hon iallfall, med all energi och kepan på huvudet.
Och vad fick jag göra sedan? Jo jag fick mylda (vad nu det heter på svenska, mylla?) potatis. Det var jag som drog så nu är jag inte bara solbränd, utan även ett muskelberg. Dessutom har jag lagt mig till med ett klädsamt ärr vid höger öga efter en kollision med en järnbalk i maskinhallen. Piffigt!
Ikväll har det hafts surhippa. Det var en lugn och tämligen intim tillställning med några äldre grannar så det blev varken sent eller blött, men riktigt trevligt. Jag är uppvuxen med surströmmingskalas så jag gillar doften; som barn innebar det att vi fick god korv som min moster tog hem från affären. Nuförtiden äter jag surströmming som jag tycker är rätt så god. Smaken är pikant och inte alls dum. Dock är den stark, så man måste blanda upp fisken med potatis och lök. Tomat och några salladsblad kan också göra sig gott till. Jag la den första fisken på mjukt tunnbröd och den andra på hårt. Hårt tunnbröd är godast, framförallt om det är bakat på skållad råg.
Jag har också varit den lilla mekanikern och letat efter Volt på vift i Kapitänens kablar. Bilen har 6-voltssystem och en endaste volts spänningsfall gör att inget fungerar som det skall. När jag mätte igår, skiljde det ungefär 0,5 – 1,0 volt mellan spänningen i batteriet och den vid tändspolen och de andra komponenterna; bilen startade följaktligen uruselt. Med hjälp av bilens elschema och en voltmeter, fann jag till sist orsaken: en kabel vid tändningslåset som lossnat något och där hade det bildats oxid. Med hjälp av lite sandpapper åtgärdades detta så nu startar bilen som ett skott och både ventilationssystemets fläkt och bilens blinkers har börjat att fungera. Jag är mycket nöjd och belåten och nu återstår bara att ta reda på vad bilprovningen anser om bilen imorgon förmiddag!
Idag var forsernas dag. Först åkte vi till Storforsen som är en pampig fors i Pite älv. Parallellt med forsen går det sk döda fallet som är forsens gamla fåra. Här sipprar vatten längs med solvarma hällar och allt är underbart vackert. Här och där finns små, små sjöar som man kan bada i, om man inte nöjer sig med att plaska i decimeterdjupa pölar. Det är sparsmakat med växtlighet, men på sina ställen växer ljung och en och annan buske. Kort sagt: en plats som måste besökas!
På hemvägen stannade vi i Sikfors. Här fans en gång i tiden en dansbana, Fyllfors kallad, där man roade sig tappert. Det sägs att även artisterna fick sig en och annan grogg innan konserterna. Elaka tungor påstår att Zarah Leander fick ledas upp på scenen en gång. Förutom fastplatsen ligger här också ett kraftverk. På dammens ena sida ligger vattnet blankt och stilla, på den andra är forsar det fram med våldsam kraft. Längre ned står de gamla kraftverksbyggnaderna kvar i sin stramt putsade enkelhet. Detta är också en plats man inte bör försumma att besöka.
Naturen kring norrlandsälvarna, och särskilt Pite älv är hisnande vacker. Höga berg och djupa dalar och en trögt, men kraftfullt rinnande vattenmassa. Kärvt, men jävligt vackert. Skogen runtomkring just Storforsen består främst av tall som växer i sand. Det är ljust och luftigt och endast några kottar oh lite mossa täcker marken. Ingen sly och ingen sankmark. Stramt och tjusigt är vad det är.
Idag fick jag en hel bunt med roliga tidningsurklipp av min faster som hon sparat genom åren. Det är ingen hejd på vilka roliga reportage man hittar där: min syssling som intervjuas inför Fröken Sverige-finalen 1982; min farfar som berättar om byns historia; pappa som protesterar mot den låga ersättningen för mjölk; jag och syrran promenerandes på byavägen osv. Roligast är dock reportaget om Teferi Makonnen från Etiopien som firar jul hemma hos oss 1968. Fotografen har satt honom framför pianot och min föräldrar står bredvid, som hypnotiserade av den exotiske mannen. Enligt tidningens utsända har Teferi både fått gå i julotta och prova på traktorkörning i snö.
Det var inte första gången vi hade ett exotiskt tillskott i hemmet lagom till jul; året innan kom en man från djupaste Afrika. Mina föräldrar var med i en organisation som hade tagit på sig att ordna med värdfamiljer över julen, eftersom studenterna inte hade möjlighet att åka hem till sina avlägsna hemländer.
Roligast var dock min kusin som bara var några år gammal och aldrig hade sett en mörkhyad människa förut. -Titta, han är nästan grön, sa hon när hon fick se honom. En kommentar som hon fått leva med i alla år.
Bromsrenovering idag. Jag överdriver inte när jag säger att detta tog en halv dag i anspråk. Problemet var att höger frambroms inte ville släppa när jag släppte bromspedalen. Det var bara att ta isär hela frambromsen med hjulcylindrar, bromsband och lager. Mycket riktigt, var inte bromscylindrarna helt ihopbeckade av en seg sörja och därför kunde inte kolvarna åka tillbaka när man släppte bromsen.
Att rengöra kolvar och cylindrar var inte svårt. Värre var det att sätta samman hjullagret, då jag glömt att den bakre tätningen måste bankas in i bromstrumman; att bara sätta dit den längst in på hjulaxeln fick till följd att axeln blev aningens för kort och jag fick gråa hår. Problemet löstes genom att jag tog isär det andra framjulet för att se hur det såg ut där.
Naturligtvis var det sjukt varmt ute och jag blev helt stekt i värmen, så nu är jag ledbruten och trött, men bromsarna fungerar iallfall mycket bra nu och jag hoppas att Bilprovningen säger detsamma. Bilen har stått avställd sedan år 2000 och därför inte besiktigats. Nu återstår att laga ett elfel i Kapitänens 6-voltselsystem (spänningsfall på över 0,5 V: stor skillnad mellan vad som kommer in i tändningslåset och vad som kommer ut, med startsvårigheter som följd).
På bilden ovan ses två cylindrar med sina innehåll; kolv, packning/tätning och fjäder.
Minsann, sol idag med! Jag fick mig en tur till grannbyn och farbror Danne med pommes frites-fabriken. Fabriken, som låg i gårdens källare, las ner redan 1967, men än i denna dag odlas det potatis som numera blir till lantchips. Farbror Danne är mycket gammal, pratglad och påminner en smula om Ingvar Kamprad, men jag tror att han är snällare och mer sällskapligt lagd. Välklädd är han dessutom, i rutig flanellskjorta och bruna bomullsbyxor.
Hans fru är mer stillsam till sin läggning, men pratglad och berättade att hon stöt på en bekant i bil vars registreringsnummer var FFB, vilket hon uttytt Frun får bestämma. Jag är lur om att de flesta fruar får bestämma här uppe i norr; männen får skrävla och arbeta, men jag ger mig fan på att det är frun som har sista ordet.
Förutom potatis, hade farbror Danne även bärodling förr i tiden. Framförallt jordgubbar. Markerna är bördiga och ligger på en svagt lutande slänt ner mot sjön. En smal grusväg går på den ena sidan och på den andra ligger gården. Sommartid är här förskräckligt naturskönt när solen gassar på gårdsplanen framför den fina, rödmålade Norrbottensgården och vattnen glittrar nere på sjön.
Minsann, fyndades det inte idag! Jag hittade nämligen en gammal flaska med Rubrimentliniment som skrivits ut till min farfar av doktor Grapenson en gång i tiden. Grapenson var traktens omåttligt populäre läkare och åtnjöt ett stort förtroende blans sina klienter. Tidigare läkare hade inte varit lika populära och en av hans föregångare var rent utav morfinist.
Gick man till doktor Grapenson som blev man vanligtvis frisk, vilket säkert berodde lika mycket på hans förskrivningar som på hans trevliga sätt. Andra bullar blev det när den fula, plåtklädda vårdcentralen byggdes i början av 80-talet och man fick träffa andra läkare och i värsta fall bara en sköterska.
Såhär i efterhand kan man undra hur han egentligen hann med alla patienter, men förmodligen gick man mer sällan till doktorn på den tiden och Grapenson hade säkerligen färre semesterdagar än man vanligtvis har nuförtiden, men han stängde faktiskt praktiken då och då när det passade, satte ett anslag på dörren och begav sig ut på sjön för att fiska.
Narrens väg (Carlssons, 1988), en självbiografi av Nils Asther är en smått märklig bok. Nils var en gång i tiden en relativt välkänd Hollywoodskådis. Långt ifrån lika stor som Bergman och Garbo, befann han sig i utkanten av industrin och fick aldrig de riktigt stora rollerna, vilket inte hindrade honom från att leva filmstjärneliv på 20-30-talen, utrustad som han var med ett fördelaktigt yttre.
Ingen är bittrare än Nils Asther och ingen skryter mer om sitt slampiga leverna. Det är inte utan att man tänker på talesättet Tomma tunnor skramlar mest. Han verkar ha legat med de flesta från Mauritz Stiller till svenskfödda storstjärnan Anna Q Nilsson. Boken igenom förbannar han Stiller och Hjalmar Bergmans som fått in honom på filmens bana; konstnär, det är vad han egentligen borde ha blivit och skulden är helt och hållet deras att det gick som det gick och att han blev en halvdan Hollywoodskådis istället (som gick sängvägen till de flesta av sina roller).
Mycket finns okså att läsa om hans vänskap med Greta Garbo. Hur nära vänner de egentligen var och om han var hennes älskare är svårt att veta. Han skriver också mycket gott om Linde Klinchowström som han en kort tid var förlovad med. Om jag inte minns fel, ger hon en helt annan bild av deras relation.
Boken är inte välskriven och egentligen inte särskilt bra, men man kan ändå inte låta bli att läsa den eftersom man blir nyfiken på hans självupptagna, och ibland rätt snaskiga, berättelser. Att han dessutom verkar halvt galen, och ständigt gjorde sig till ovän med folk, minskar heller inte intresset.
Naturskönt beläget vid dammen i Borrgård ligger den gamla Mjölnargården. Som av en slump, har jag kommit över Mjölnarhustruns omtalade recept på kroppkakor.
Tag lämplig mängd kokt potatis som fått ligga till sig sedan gårdagen, pressa den och blanda med ett par ägg och vetemjöl. Tillsätt lite svartpeppar. Fyll med knaperstekt fläsk och lök. Låt koka i saltat vatten tills dess de flyter upp. Servera med smör och lingon.
En dag hittades Mjölnarhustrun död i sin visthusbod. Många tisslade och tasslade och den allmänna uppfattningen var att hon bragts om livet, för att hennes make börjat pokulera med ett annat fruntimmer i byn. Denna eventuella romans, fick dock ett snabbt slut när mjölnaren fastnade i skovelhjulet vid sin egen kvarn och helt förvandlades till mos. Mjölnarhustrun hörs ibland spöka i krypgrunden under huset så kanske är det där, och inte i visthusboden, som man bör söka efter förklaringen till dessa ruskigheter.
I trakterna av Finspång, vid Hällestadsån, ligger Borggårds bruk. Fabriksbyggnaden är en mycket stram och stilig historia som i stor utsträckning bevarat sin exteriör. Strama putsade fasader med stora järnfönster kompletteras med en och annan modernare byggnadskropp och accentueras med rödmålade sekelskiftesbyggnader. Det är mycket vackert.
Den gamla dammen är fortfarande i bruk, men stängjärnshammaren har inte dunkat på flera hundra år, istället är det brukets elturbiner som drivs av den lilla Hällestadsån. Vid dammens ena sida ligger den gamla Mjölnargården, där den en gång i tiden så välkända mjölnarhustrun framlevde sina dagar. Det sägs, att hennes kroppkakor var de godaste i hela Östergötland.
Vi lyssnar på Underpass med John Foxx, Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det bagav sig, men man gör inte alltid allt i rätt ordning.
Men titta på videon. Syntarna är inte så dumma i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt och jag saknar skivan i min samling så jag kan inet spel av den.
Lyssna också på John Foxx utan chaufför: No one driving.
I begynnelsen var blåstencilerna den metod som användes när man ville duplicera en text och det var en tämligen primitiv metod. I slutet av 30-talet uppfanns den moderna kopieringsmetoden och detta patent resulterade så småningom i Xeroxaparaterna.
En släkting till mig insåg i slutet av 50-talet att framtiden, den stavades kopiering! Hon lärde sig att kopiera och fick vad det led sin egen kopieringsbyrå. Hennes första kopieringsapparat blev med tiden utrangerad och av någon helt outgrundlig anledning hamnade den jättelika apparaten i en skogsdunge på våra marker (hur den tog sig ut på landet, från stan, kan man bara spekulera i). Apparaten är som sagt rejält tilltagen och bestod en gång i tiden av ett smärre valsverk, många roliga strömbrytare att skruva sönder och inte minst ett imponerane fläktsystem. Men nu återstår endast ett nästan tomt skal och firman är för länge sedan nedlagd.
Jag kan inte tänka mig att den första CD-brännaren var en tillnärmelsevis lika imponerande apparat.
Det finns lösaktiga människor som under inflytande av vin fått sig en ny vän och sedan valt att avsluta kvällen i den nya bekantskapens hem. Presenterar då denna våning ett sällskapskök i något av de rum som hör till gatufilen, eller ännu värre - i matsalen, har det hänt att dessa förtappade människor tagit sitt förnuft till fånga och med väl bibehållen dygt promenerat hem till sig. Det finns gränser, även för moraliskt lågt stående varelser och det skall vi vara tacksam för. Sällskapskök är en riktigt styggelse, bra mycket värre än att Begå ett stort fel före (eller inom) äktenskapet.
En trevlig form av kök är barköket i ädelträ (varför inte päron?) som ligger i anslutning till en frukostmatsal, lämplig att användas i vardagslag. De köksskåp som innehåller porslin, har luckor både mot kök och matvrå; praktiskt så det förslår och dessutom snyggt.
Överhuvudtaget är kök med luckor fanérade i ädelträ mycket snyggt och relativt vanligt i bättre hus från 50-60-talen. Lättskötta och hållbara är dessa snickerier också, rent utav idealiska. Tyvärr kasseras många dylika snickerier, eller målas över i vitt. Förskräckligt.
För ett par år sedan hade jag tröttnat på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare OCH rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra lyssningsrum. Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.
Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.
Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).
Här 6 melodier md Xavier Cugat och Roberto Inglez från andra halvan av 40-talet. Bilden föreställer ett album som gavs ut av Columbia och har inget med dessa inspelninagar att göra. Illustrationen är dock gjord av Cugat själv, som var en duktig illustratör. Han försörjde sig faktiskt inom detta gebit, innan hans orkester blev så framgångsrik att han kunde leva på musiken.
Roberto Inglez var Englands svar på Xavier Cugat. Namnet tog han sig för att framstå som mer exotisk, ty även om han såg mörk och farlig ut, var han av engelsk börd. I mitten av 50-talet gifte han sig med en Chilenska och flyttade därefter till Sydamerika och sedan blev det inte så värst många fler inspelningar med hans orkestr.
Lyssna på Roberto Inglez och Xavier Cugat. Roberto Inglez: Mambo jambo; Xavier Cugat: In Santiago, Chile; Xavier Cugat: La ola marina; Xavier Cugat: Con maracas; Roberto Inglez: A song in the night; Xavier Cugat: No can do. Samtliga skivor 78-varvsutgåvor på engelska Columbia och Parlophone.
Jag läser Veckojournalen och där fascineras man av hur lyckade plagg konfektionsindustrin lyckats ta fram efter förlagorna från Paris. På 50-talet var det inte få av deras läsare som lät sy upp sina kläder, och med den kunskapen i bakfickan förstår man reaktionen. Dock konstaterar skribenten, att det krävs en väl korsetterad figur inunder. Korsetten är borta idag, nu får man istället ägna sig åt självsvält eller cigg- och kaffedieten om man är modeintresserad.
Även jag har tänkt på modet idag och köpt några plagg. Desvärre är det inte alltid så lätt att hitta något passande om man är så modernt slank som jag är. En fin linneskjorta i rosa och blått från HM slank dock ner. Lika bra gick det inte att hitta ett par solglasögon. Jag letade efter ett par av den modell som Rupert Everett har på sig i Ett annat land.
Sommarmodet kan vara besvärligt nu när vädret är så myckfullt. På bilden intill har jag iallfall valt en svart Pontiacjacka, ett par gamla och hyfsat vita Levijeans och en mcket speciell rosa skjorta med diverse garnityr och glitter. Faktiskt är den riktigt fin; den drar åt cowboy men mycket lite.
När jag växte upp hade jag en dröm som ofta återkom. I drömmen hittade jag alltid en dragkedja och när jag använde den upptäckte jag att mitt gamla skinn bara var ett fodral som föll till golvet samtidigt som en ny och stilig varelse uppenbarade sig. Hemskt, det kan man verkligen tycka såhär i efterhand, med så var det faktiskt.
Nej, fransk visit syftar på bilens ursprung och inget annat. Jag fick nämligen besök från utlandet härom veckan. Efter att på sin färd från norra Finland ha passerat GBS och Seklernas by, fick jag tillfälle att bekanta mig med en fin Citroen, Athena CX, från tidigt 80-tal. Det är en mycket fin bil som befinner sig i nästintill orört originalskick. CX är efterföljaren till den klassiska DS-modellen som presenterades 1955.
Bilen i fråga fick sig en verklig långtur; från norra Finland via Stockholm till Vadstena och sedan tillbaka till Stockholm igen. Man får nog säga att det tyder på en viss kvalité att en såpass gammal bil som körts sparsamt under en längre tid, mäktar med en sådan långresa som till viss del avverkades i en hastighet som knappast setts med blida ögon av vår trafikövervakningskameror.
Liksom min egen Pontiac, har Citroen CX en futuristisk intrumentbräda som för tankarna till en flygplansinteriör. Exteriören är elegant och bilen går ett långt och lågt itryck. Här kan man läsa mer om modellen och vad man bör tänka på om man funderar på att skaffa sig ett eget exemplar.
Till och med i Gamla stan finns ett och annat funkishus. På Själagårdsgatan, på den plats där en gång Själagården låg, finns numera ett trevligt 30-talshus. Husets öppna gård vetter åt Baggensgatan och det är på den sidan som det verkligen kommer till sin rätt. Högst upp i huset verkar det av allt att döma finnas finfina lägenheter med terrass.
Åtskilliga är det planr som funnits på att helt modernisera stadsdelen och förse den med moderna hus och raka, breda gator. Det hae säkert blivit fint, men jag gillar den strama gamla stil som de flesta av husen i stadsdelen är uppförda i. Det är stor skillnad om man jämför med den bebyggelse som sedan kom att prägla framförallt Östermalm. Gamla stans sobra elegans känns faktiskt modernare.
Som boende i någon av stadsdelens trånga gränder, får man säkerligen inte ha alltför stora anspråk på solljus, men jag kan tänka mig att kompromissa på det området, bara jag får fina rum med gamla eldstäder och smäckra fönster med lösa innanfönster. Och naturligtvis vill jag inte bo på Västerlånggatan där man blir väckt av turister redan vid åttasnåret på helgerna.
Jag var en gång inne i en gammal lägenhet på just Västerlånggatan. Den var sparsamt moderniserad på 30-talet och fin, men mycket bedagad. Eftersom den låg högst upp i huset var den tämligen ljus, men tyvärr var det ett jäkla liv nerifrån gatan vilket gjorde det påfrestande att bo där.
