Jag sitter på kontoret, lätt ansatt av vininfluensan. Det kunde dock ha varit värre. Jens Lekman fick en släng av svininfluensan och sitter nu i karantän.
I Humlegården kan man åka skateboard. Det gjorde inte jag, istället satt jag på en parkbänk, tittade på och drack vin. I kassettbandspelaren rullade nyfunna gamla blandband. Björn, som i princip inte åkt på 12 år, lyckades så småningom göra en hel del trix. Jag gillar kombinationen av skateboardramp och Östermalm. Särskilt fint var det med Engelbrektsgatans fasader i fonden.
På Kåken hade man bestämt glömt att slå av infravärmen. Där var det varmt. Det är ett lustigt ställe. Vi brukar kalla Johan M för Jason (efter Jason i True Blod). Dra era egna slutsatser.
Igår fyndade jag en dubbel-8-projektor. Fyndade och fyndade, den var faktiskt trasig. Åtminstone remmen, vilket borde vara lätt åtgärdat. Snygg är den minsann! Se här.
When you find the light to an upset shade away If you never, never let me go with every melody And you often were at leaving just my life If you're really not to tug an and Buy too many fantasy... me too
Uppenbarligen var inte engelska språket Savages modersmål, vilket inte hindrade dem från att göra en lysande italoklassiker: Don't cry tonight (Don't cry tonight finns även på YouTube). Don't cry tonight hamnade sedan på skivan Tonight som är förvånansvärt bra. Syntljuden är det verkligen inget fel på och man förstår verkligen att här är det både dramatik och stora känslor i faggorna. Lp:n Tonigt finns på Spotify
Bakom Savage stod italienaren Roberto Zanetti, samme man som låg bakom det tidiga 90-talets storsäljare The Rhythm of the Night. Som Savage gjorde han också en Hi-Energy-version på Cutting Crews I Just Died In Your Arms Tonight. Den har jag inte hört - jag är därför mycket nyfiken på hur den låter.
I Svenskan idag finns en intressant understreckare. Magnus Sjöstedt hävdar att det var Olle Adolphson som dolde sig bakom namnet Bo Balderson. Huruvida detta verkligen stämmer, är svårt att veta. Kanske visar det sig vad det lider. Jag har bara läst en Balderson (trots att jag gillar deckare), men jag är en stor vän av Adolphsons Trubbel, dock inte i hans egen insjungning. Adolphsons far, var en välkänd skådespelare och det är bl.a. detta samt det faktum att familjen bodde på Norr Mälarstrand som Sjöstedt tagit fasta på. Intressant teori.
Och nu till något annat. Jag hade en lite middag igår och vi pratade om en gemensam bekant vilket fick oss att tala om hur beroende vissa personer är av de borgerliga hörnstenar som utmärker ett stabilt liv. Vår vän, som, trots den aktningsvärda åldern av 44 år, saknar ett helt permanent hem och ofta flyttar, är en av de mest stabila och trygga människor i bekantskapskretsen. Hon saknar även man, barn och en uppsjö av statusprylar. Uppenbarligen finns det i henne en grundtrygghet som inte kräver de klassiska attribut som många omger sig med, för att de på detta sätt skall framstå som de välmående och lyckade medborgare som de inte riktigt är, eller tillåter sig att vara. Det är så lätt att göra det fatala misstaget att mäta sin egen lycka efter andra människors måttstock.
Till skillnad från spektakel (teater) är tableaux vivants något mycket stillsamt. Det rör sig nämligen om ett slags mänskligt stilleben. Åtminstone in på 1800-talet roade man sig i högreståndskretsar med att illustrera scener, till exempel ur berömda verk. Man målade kulisser, skaffade rekvisita och passande kostymering. Lämpligen arrangerade man tablån i ett angränsande rum, vilket innebar at den enkelt kunde visas för gästerna bara genom att slå upp pardörrarna.
När Atterboms födelsedag skulle firas i Uppsala, under romantikens 1800-tal, illustrerade hans vänner Lycksalighetens ö, genom att i matsalen bygga upp en passande tablå. Kristallkronan demonterades, för att tjänstgöra som lämplig rekvisita.
Cecil Beaton, den kände fotografen, uppskattade de livfulla tablåerna och använde ibland denna grundidé när han arrangerade bilder. Ovan en bild som ursprungligen publicerades i (amerikanska?) Vouge i slutet av 40-talet.
I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.
I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.
Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.
När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.
Åtminstone för att fotografera. Ovanstående bild tog jag idag, och den blev bara halv. Delar av Årstabron syns här, resten är helt svart. Märkligt och inte så tokigt på det hela taget.
Det är varmt i min lägenhet. De stora panoramafönstren är stekheta och genom balkongdörren väller värmen in. I köket ligger eftermiddagssolen på och spisen ger ifrån sig ett icke helt försumbart tillskott av värme (vårrullar i stekpannan!). På det hela taget är det väldigt behagligt.
Igårkväll satt jag utomhus till sent med en kassettbandspelare, några vänner och en del vin. Safe from Harm och en gammal Armand Van Helden-dänga fanns på ett av blandbanden.
När jag promenerade hem hade ljuset börjat återvända och jag försökte fånga det på film, men jag var nog allt annat än stadig på hand. Resultatet visar sig väl vad det lider.
Mycket stilig och egentligen rätt enkel video till Momus Hairstyle of the Devil, en Pet Shop Boys-artad dänga från 1989.
Momus har gjort ett par bra låtar. Den allra bästa är Platinum (ej Spotify!) som är helt magisk.
If I told the truth I'd like to live my life again Walk around my youth in somebody else's skin One life's not enough for all that we contain Nothing's going to save us now
Den är faktiskt en av mina absoluta favoriter. Vemodig och vacker, med en briljant text.
När jag var liten var jag en gång på Skansen, på Allsång. Det var tidigt 80-tal och man sjöng Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation. Något Stockholm i vårt hjärta var det rakt inte tal om. Jag tog mig fram till Baehrendtz rabatt (döpt efter en f.d. Skansenchef) som, om minnet är med mig, kantade Sollidens scenkant och stack där upp huvudet för att se bättre.
Och jag minns Allsångshäftena; ett med gul botten och ett med blå. Båda hade omslag med en glad Bosse Larsson med mikrofon i handen, eller var det kanske en krans i håret? Vi brukade använda häftena när jag var liten i samband med surströmmingshipporna (surhipporna). Min mosters späda stämma drunknade nästan i hennes mans bullriga; när de kom åkandes i bilen, stack endast hennes solhatt upp bredvid maken där hon satt i passagerarsätet. Och ändå tror jag att det var hon som bestämde. Han var som sagt bullrig.
Jag har ingen längtan till allsången. För ett par år sedan hörde jag ett par takter från TV:n. Babsan sjöng. Falskt. Det lät inte bra alls.
Om det verkligen var bättre förr, kan jag inte uttala mig om.
Denna tämligen osedliga lilla bok är utgiven 1965 och innehåller det bästa ur mängder av opassande skrifter. Bland annat finner jag i källförteckningen boken Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare. Förutom bilder av det mest oskyldiga slag, finns här mängder av poesi. Här ett exempel: Ligga eller supera.
En nygift uppdrog åt sin fru att välja vad hon älskar mera, som först bör ske av dessa tu att ligga eller att supera. Gör, svarade hon, min vän - och log! - i allt vad dig kan helst behaga; jag märker, att det dröjer nog förrn man hinner maten laga.
Efter att ha läst detta inlägg med tillhörande artikel (hos Jenny Maria) blev jag väldigt fundersam. Särskilt fångades jag av den erfarne arkitekts uttalande, som, när han hörde att barnen gärna ville ha en byggnade i sekelskiftesstil, svarade nej nej, så kan man inte bygga. Jag, som alltid uppskattat 1800-talets eklektiska nystilar såsom nyrenässans, nybarock och nygotik, har i lika hög utsträckning fördömt projekt i stil med S:t Eriksområdet i Stockholm vars främsta inspirationskälla är 20-klassicismen (som i sin tur hämtade inspiration från de klassiska grekisk-romerska idealen). Vid närmare eftertanke saknas helt logik när man ser till mina preferenser.
S:t Eriksområdet fördömde jag då jag fann dess proportioner felaktiga; den låga våningshöjden harmonierade inte med val av fönster och fönsterdörrar. Likaså fann jag det osmakligt att bygga i gammal stil (det är de moderniskiska idealen som spökar). Snarare hade jag föredragit högre och mer uppglasade fasader, vilket av tradition och hävd är detsamma som att bygga modernt.
Och vad var det man gjorde på 1880-talet? Man byggde hus i ett flertal olika byggnadsstilar som var en uppdatering av redan befintliga. Man kan anta, att även här blev det si och så med proportionerna.
Ni förstår kanske varför jag blev så fundersam.
Och så några ord om renovering. Jag tycker mycket om gamla orårda 1800-talsmiljöer. Jag tycker mycket om hårt renoverade 1800-talsmiljör, om dessa gjorts någongång under 30-50-tal. Hur kommer det sig? Kanske är det som så att när man byggde om förr, gjorde man ofta det på ett mer hantverksbetonat sätt. Listerna var av massivt trä, köken måttanpassades, fönstrens marmorbänkar passades in i fönstersmygen, knappt utan att använda några skrangliga konsoller alls. Så gör man inte längre.
Ännu på 60-talet var de påkostade miljöerna utformade och utförda med största omsorg, se bara på alla exklusiva villor från den tiden.
Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt för dagens retroarkitektur och okänsliga ombyggnader där snickeri och material blir lidande. Skall jag vara ärlig, så vet jag att man detta argument inte riktigt håller. På 1800-talet klagade man på de alltför standardiserade och billiga stucktacklisterna i gips och längre fram i tiden, på 40-50-talen, gnälldes det över att man byggde alltför rationellt och att det hantverksmässiga fick stryka på foten (åtminstone i viss mån, jämfört med idag när nästan allt görs på fabrik).
Kanske är det så enkelt att tidens gång och en behaglig patina gör underverk.
Och så till bilden ovan. Inför Tekniska högskolans studentkårs ombyggnad, infördes ovanstående skiss i blandaren. Observera att det är den strama funkisbyggnaden som är den ursprungliga huskroppen, och att det är tillbyggnaden som står till höger. Så kan man inte göra, utropar vän av ordning, inklusive jag själv. Jag är inte så säker på det. Vilken lämplig illustration till dessa funderingar!
Ibland får man tips från sina läsare (tack!). Här är ett: 1970 spelade Bill Evans och hans trio Nardis i Ilkka Kuusistos hem utanför Helsingfors. Det är ett mycket vackert filmklipp inspelat i Kuusistos vardagsrum vars stora panoramafönster vetter ut mot den karga och blåsiga finska naturen. I en inledande intervju, ger Bill sin syn på de nya strömningarna inom jazzen.
Och nu har jag blivit helt besatt av Talk Talk. Det är de två första skivorna, The party's over och It's my life som ljuder i mina lurar.
This endless sea of tears the feeling that I'll drown I'd try to catch them but they're sure to touch the ground My world of emptiness a child without a toy Forgiving anything restore me to my joy It's so serious
Jag kan inte få nog av all dramatik, alla känslor. Eskapism. Jag förmodar att det var allt detta och mer därtill som bäddade för det ironiska 90-talet. Som jag inte alls uppskattade.
The party's over I never thought you'd stay A style of reason This life of masquerade
Debuten The party's over producerades av Colin Thurston som låg bakom Duran Durans två första skivor. Låten Talk talk är rent bombastisk. I Today är de stora känslorna tillbaka igen:
Visions in my cell begin to breed Was everything a fact of what I'd read Excuse me while I spell my name Boat and ship could sound the same Catch me if you can but don't delay
Talk Talk gjorde ytterligare ett par skivor. De lär vara alldeles ypperliga. Men, det är de två första som fångat mig. 1991 splittrades gruppen.
Undrar om någon minns den gamla Talk Talk-klassikern It´s my life? Väldigt vacker är den med all den dramatiska 80-talsromantik som är så bedårande.
Jag är hemma igen, efter ett par dagars landsortsvistelse. Det är en ståtlig syn, fabriken vid dammens vattenspegel. När skymningen sänkt sig var endast himlen ljus, svagt orangefärgad. En ventilationsanordning avtecknade sig i motljuset. Men snart var dagen där igen och kvällarna blev sena, eller låt oss kanske hellre säga tidiga för dagsljuset var bländande starkt vid femsnåret.
Jag promenerade runt en timme i Norrköping i torsdags. Det gamla fabriksområdet, som nästan helt ligger omgivet av vatten, är en sevärdhet. Här fanns en gång en blomstrande textilindustri som idag bl.a. ersatts av universitetslokaler och en konserthall. Jag rekommenderar ett besök.
Kung Liljekonvalje av dungen, kung Liljekonvalje är vit som snö, nu sörjer unga kungen prinsessan Liljekonvaljemö.
Kung Liljekonvalje han sänker sitt sorgsna huvud så tungt och vekt, och silverhjälmen blänker i sommarskymningen blekt
Jag är inte särdeles bra på poesi, men detta stycke gillar jag. Det är Fröding och mycket vackert. Och mycket sorgligt.
Och så har vi Karlfeldt och hans Mörkögda augustinatt.
På hösläden lägret jag reder av jungfru Marie halm. Där vill jag hos dig sjunka neder i hässjornas ångande kvalm - en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt, din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.
Det är försommaren och den mogna och mörknande augustimånaden som fångar mig så.
Midsommar och jag reser bort, närmare bestämt till en liten ,lätt bortglömd, bruksort strax norr om Finspång i Östergötland. Det gamla brukets lite nyare del, är en grann och ståtlig och mycket stram byggnad. Sämre utsikt kan man ha från vardagsrumsfönstret.
Och så ett musiktips. Inget glädjepiller precis, men en fantastisk inspelning: Downhearted blues med Mildred Bailey, hämtad från en av de otaliga V-discs som amerikanska armén lät pressa upp under och strax efter kriget.
Och: det är fler som polaroidfotograferar. Framförallt i USA. Här och här är två exempel på unga fotografer.
I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva. Främsta tillgången är då ateljén, det behövs faktiskt inte mycket mera - folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer, och de tar det gärna som det är. Man får naturligtvis bjuda mer urskiljning, när man bjuder på en sådan skiva - alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke - de skulle enbart tycka det vara underligt och känna sig illa till mods.
Följande text står att läsa i 100 bjudningar, en bjudningsbok från tidigt 30-tal. En mycket underhållande skrift som säger mycket om sedvänjor, könsroller och socialgrupper. Bland annat får man lära sig att ett cocktailparty kräver ett par hundra cigaretter. Minsann! Språket är av någon anledning en smula märkligt. Tänk bara på formuleringen folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer.
